Translate

fredag 21 mars 2014

Strada med velonaut hos fotografen

Fredagen 14.3 var en fin dag för PR-Photo Shoot för min "huvudsponsor" Yrkeshögskolan Novias räkning. Fotograf var skolas grafiska planerare Simon Gripenberg. All credit till honom och hans fantastiska öga för komposition och ljussättning! Resultatet blev i min mening enastående. Notera att Simon tagit Stradans parti och fotograferat i s.a.s. rätt höjd och ger på så sätt velomobilens skönhet full rättvisa.
Men är inte Stradan en skönhet?! Jämför man med en bil så ja... den ser konstig ut. Men jämför man med tja, sig själv. Så är den i min mening helt enkelt tjusig!
Jag är bara så nöjd med helheten och det "fräsigt sportiga", "vintage/retro" utseendet. Jag är också mycket glad åt att jag valde vit färg till Sinner DaHooden (takhuvan).

Hemåt i riktning Nykarleby. Här utanför Jakobstads Museum.
Foto: Simon Gripenberg © YH NOVIA

Foto: Simon Gripenberg © YH NOVIA

Utanför Jakobstads Museum.
Foto: Simon Gripenberg © YH NOVIA

Foto: Simon Gripenberg © YH NOVIA

Foto: Simon Gripenberg © YH NOVIA

Här passerar jag Café After Eight i Jakobstad
Foto: Simon Gripenberg © YH NOVIA

Foto: Simon Gripenberg © YH NOVIA

På innergården vid Campus Allegro, Jakobstad. Notera Robert Backs gula
Waw-velomobil i bakgrunden.
Foto: Simon Gripenberg © YH NOVIA

Foto: Simon Gripenberg © YH NOVIA

Foto: Simon Gripenberg © YH NOVIA

Foto: Simon Gripenberg © YH NOVIA



fredag 14 mars 2014

WAW och Strada vid Campus Allegro

Jag vill här gärna lägga up en vacker bild av en vacker syn som man kan se under varadagarna på Campus Allergros innergård. Robert Backs häftiga racerWAW och min gubbracerStrada visar med all önskvärd tydlighet på att vi alltmer satsar på en "hållbar utveckling" vid Yrkeshögskolan NOVIA.


Morgonutfärd

Morgonutfärd via Campus Allegro och en kort fotosession av min Strada för YH Novias hemsida www.novia.fi och sedan ut mot Kållby och Bennäs.
Vinden var mycket byig och kall. Men den påverkade inte så mycket mera än att man skulle vara en aning mer på sin vakt och undvika att hålla sig alltför nära vägrenen.
Ju mer man är ute och kör så lär man sig naturens nycker och på vilka ställen vinden alltid river i mera.
Jag har nu allt mera fått en bekväm attityd och känner mig nu mer trygg i trafiken allt eftersom. Bakspeglarna är mina bästa vänner. Håller jag bara ständigt bra uppsikt bakåt så kan jag köra avslappnat och mjukt. Numera kör jag oftast mitt på körbanan och saktar i och drar en aning till höger när bilar närmar sig bakifrån. Kommer det ingen bil mot när det kommer en bil bakifrån viker jag rätt lite till sidan och mer eller mindre "kräver" min rätt till väg och därmed tvingar bilar att göra en ordentlig omkörning.




















Under dagens tur passade jag på att köra på ett tag inne i Jakobstad och längs gatorna för att "visa mig" och göra mig och mitt ekipage till en vanlig uppenbarelse att se upp med. Jag körde några repor längs Jakobstads mycket dåliga cykelvägar och längs Kållbyvägens dubbelfiliga vägar och tog också ett varv längs gatorna med bilaffärer...
Det här var dagens länk:


måndag 10 mars 2014

SINNER DaHood anlände.

Genast när jag väl hade bestämt mig för vilken typ av velomobil jag ville ha så var det också klart att jag skulle skaffa ett "tak" till den. Men vilken typ var däremot en svårare fråga. Efter en tids funderande och vägande hit och dit föll dock beslutet rätt bekvämt ner på en Sinner daHood av kolfiber.
Jag har nu totalt ett par månader kört nercabbat med bara en neoprenkrage runt halsen med halva huvudet som stuckit upp. Man ser det bra på bilden som Cay tagit i mitt senaste blogginlägg där bara mössan och ett par blåa glasögon syns. Resten av huvudet med näsa och mun är inne i velon.
Det körläget har hela tiden varit en aning obekvämt, främst när jag trycker i så har jag en tendens att sjunka ett par centimeter och därmed har sikten minskat ännu mer.
Det finns en 5-6 olika typer av "hoods"/huvor som passar på Strada. Men den vanligaste är fortfarande DaHood från Sinner. Den har funnits med rätt länge och har fortfarande sin karaktäristiska långa överbyggnad med separata öppna sidorutor och passar till många velomobilmodeller.
Det som jag räknar in som mycket viktigt är att jag gärna vill ha kontakt och öppen sikt in i velon. Jag vill kunna kolla gps hitta reglagen och knappar, men främst kunna dricka obehindrat. Det är just drickandet som alls inte fungerade med neoprenkragen påmonterad. Öppningen kommer då så nära att munnen nästan tar i kanten och gör att det inte alls går att hantera en flaska eller något annat.
Det här betyder att jag vill att framrutan skulle vara så långt borta från ansiktet som möjligt. DaHoods visir är maximalt långt fram ända vid sittbrunnskanten och gör innerutrymmet enligt omständigheterna riktigt generöst.
Man får en riktigt mysig feeling inne i cockpiten och har som sagt mycket bra uppsikt över reglagen och mätare.
De öppna avlånga små sidofönstren ger bra sikt snett bakåt och åt sidan. Andra motsvarande huvor har alla bara ett stor framfönster med ett visir som gör innerutrymmet kortare och därmed trängre (...tror jag).
Valet av materialet kolfiber var för mig endast att hålla ner vikten, som på min glasfiberStrada nog redan är alltför hög.
Färgen är också en aspekt jag filosoferade på en stund. Alternativen var dels estetiska, dels funktionella. En möjlighet var den vackra, svarta och högglansiga kolfibervarianten och en annan var den vita.
Jag vet ju att svart har en tendens att dra till sig solvärme mera än vit. Hur det är i verkligheten vet jag inte mera än att gissa. Men jag utgick från att jag är mycket värmekänslig och svettas mycket lätt i värme. Därför var valet trots allt lätt att välja vit. Och så visste jag ju att helheten skulle bli mycket stiligt med vit hood på vit Strada. Kan inte bli mer än lyckat!

I dag anlände min Sinners daHood via "min" firma velocraft.fi...
Jag måste säga att väntetiden var mycket kort och är nu mycket glad och nöjd med den service jag hittills fått, tack!

Okej... vad tycker man?

Jag är faktiskt mycket nöjd med helheten och utseendet! Och den sitter som ett smäck! Otrolig fin formpassning och helt utan glipor.

Jag fick den som sagt i dag och jag kunde bara inte hålla mig från att fara ut på en liten tur runt i Nykarleby och kolla hur det påverkar innerljudet och bara hur det kändes.
Jag kan bara säga wow!!! Jag är mycket imponerad på den kvalitetshöjning av helheten den skapade. Funktionellt och visuellt...

Underbart! ...väl värt pengarna!



Velomobiel Strada med SINNER bikes DaHood på Nykarleby torg.
Häftig! ...int sant?

lördag 8 mars 2014

Vårens första riktiga träningslänk med Starda

Så har man då varit ut på en första riktig vårlänk. Solen sken från en klar blå himmel. Med den upplevelsen är man inte bortskämd under de två första inledande månaderna.
Det sägs att vi inte på många år haft en dylik grå årsstart med ett så långt sammanhängande mulet och grått väder. När också snön har lyst med sin frånvaro så har det varit mycket dystert. Men i dag... trallalaa 100% solglasögonväder!
Jag startade ut i en mycket stark sydvästlig vind i riktning mot Oravais via Munsala. En aning spänd var jag allt inför vad som väntar när jag skulle ut på E8-an. Hur mycket trafik är det på huvudvägen och hur skall det gå när jag skall köra längs farträfflorna på kanten längs vitlinjen?
Genast märkte jag att vinden var mycket byig och till en början helt rakt mot. Men efter att jag fick upp pulsen till någon slags "stady state" så kom trots allt farten upp i de jämna 30km/t. Genast när vägen lutade en aning mot sjönk farten medan i medluten ökade den igen betydligt.
Alltså farten är något som varierar ganska tydligt i upp- och nerförsbackarna. Mycket tydligare än med vanlig cykel. Men vad gör det något när man, trots allt, bor i ett mycket platt landskap där backarna är små och motluten rätt korta?
Väl ute på E8-an så var trafiken trots allt rätt gles och "klumpvis". Men inte kan man sticka under stol med att räfflorna är mycket störande för velomobilåkande. Det gäller att hela tiden varar vaksam med användandet av bakspeglarna och hela tiden zik-zaka mellan körbana och ytterkant. Att köra på utsidan av räffelranden är mycket av en balansakt och mycket störande. Det är mycket ofta som man slirar ut i lösgruset eller alt. kör upp på räffelranden med den påföljd att all koncept släpper och allt blir till ett enda skakande och allt slutar i en fartsänkning och i värsta fall helt stopp. Det här är störande och kräver säkert mycket övning och erfarenhet för att få allt att löpa...
I och för sig så är avståndet mellan Kanäsvägen och Seiplax inte så värst många kilometrar, så ganska snart fick jag "egen väg" på cykelvägen in mot Oravais - skönt, men då igen var det vinterns sand som störde. Trots allt inte så mycket att det inte gick att köra utan problem.
I god fart körde jag in i Oravais, förbi St1:s kringelkrångelkrokiga cykelled mot Kaffestugan och stenparken, som jag satt som mål för denna resa. Här var första paus med lite vattendricka och fotografering av Stradan...

Ljuvligt väder och fin pausplats vid Kaffestugan vid Oravais fjärd.






































Färden fortsatte in mot Oravais och upp mot färdens högsta punkt, Kyrkbacken, med sin fina 8% lutning där pulsen alltid dras upp en aning.

Uppe på kyrkbacken har jag också tidigare stannat med Stradan. Under
september 2013 hyrde jag den för provåkning och blev "frälst".
Det är mycket kul att ta fart nerför kyrkbacken och in mot Oravais centrum. Denna gång tog jag siktet på hamnen och ner mot simstranden och "lavan". Faren jag fick upp var typ 51 km/t :-)
Nere vid stranden märkte jag dock att vädret och speciellt i vinden var det kallt och ännu inte en riktig vår. Men den var på väg...
Här valde jag dock att fotografera i farten när jag tog ut maximal sväng vid hopptornet "lavan". Isarna håller nu helt på att murkna bort. Mycket tidigt i så fall! Kul...

Snabb kurva vid Oravais fritidsområde och hopptorn som ännu bara ligger och väntar
på sommaren...
Färden fortsatte nu tillbaka in till byn och ABC café och väntande gräddmunk och kaffe. Som vanligt blir man mycket uppmärksammad och fort får man kontakt och diskussionen startar omedelbart när man kör en så ovanligt fordon som en velomobil de facto är. Men allt är bara så kul!

Med kaffe i magen och god smak i munnen fortstatte jag min färd mot Pensala och Jeppo. Och nu... pang så hade jag den kraftiga vinden i ryggen och farten ökade och ansträngningen kändes lätt. Farten rullade ofta upp till 40-50 och jag kom på mig att skratta högt... underbar feeling!

Tiks-taks så var jag i Pensala där farten låg på de goda 40 och jag trummade på genom Kilismåsan mot Jeppo och Mirka. På de öppna fälten bet den byiga vinden i Stadan rätt häftigt och det gällde att hålla tungan rätt i mun för att vara beredd att parera.

Väl framme i Jeppo valde jag att ta den gamla vanliga Östra åvägen som med vanlig cykel i en dylik vind brukade för mig kännas rätt plågsam, men si inte i Stadan! Naturligtvis så kastade och ryckte det våldsamt i det tunna fiberskalet, men i och med att det knappt alls kom någon bil så körde jag helt sonika mitt på vägen för att inte behöva parera så mycket runt potthålen och inte behöva kämpa med krängningarna p.g.a. att vägen här lutar ofta rätt hårt ut mot kanterna.

Strax utanför Jeppo mötte jag ett par góa cykelvänner ur NCK. Det var Cay och Lars som var på väg i motvinden ut mot Härmä. Här tog Cay ett foto:

Lars Losvik kollar in mig och min Strada och verkar onekligen rätt imponerad.
Foto: Cay Kronqvist

Så här såg dagen mycket fina vårlänk med min härliga Strada ut på Strava: