Vårens första riktiga träningslänk med Starda
Så har man då varit ut på en första riktig vårlänk. Solen sken från en klar blå himmel. Med den upplevelsen är man inte bortskämd under de två första inledande månaderna.
Det sägs att vi inte på många år haft en dylik grå årsstart med ett så långt sammanhängande mulet och grått väder. När också snön har lyst med sin frånvaro så har det varit mycket dystert. Men i dag... trallalaa 100% solglasögonväder!
Jag startade ut i en mycket stark sydvästlig vind i riktning mot Oravais via Munsala. En aning spänd var jag allt inför vad som väntar när jag skulle ut på E8-an. Hur mycket trafik är det på huvudvägen och hur skall det gå när jag skall köra längs farträfflorna på kanten längs vitlinjen?
Genast märkte jag att vinden var mycket byig och till en början helt rakt mot. Men efter att jag fick upp pulsen till någon slags "stady state" så kom trots allt farten upp i de jämna 30km/t. Genast när vägen lutade en aning mot sjönk farten medan i medluten ökade den igen betydligt.
Alltså farten är något som varierar ganska tydligt i upp- och nerförsbackarna. Mycket tydligare än med vanlig cykel. Men vad gör det något när man, trots allt, bor i ett mycket platt landskap där backarna är små och motluten rätt korta?
Väl ute på E8-an så var trafiken trots allt rätt gles och "klumpvis". Men inte kan man sticka under stol med att räfflorna är mycket störande för velomobilåkande. Det gäller att hela tiden varar vaksam med användandet av bakspeglarna och hela tiden zik-zaka mellan körbana och ytterkant. Att köra på utsidan av räffelranden är mycket av en balansakt och mycket störande. Det är mycket ofta som man slirar ut i lösgruset eller alt. kör upp på räffelranden med den påföljd att all koncept släpper och allt blir till ett enda skakande och allt slutar i en fartsänkning och i värsta fall helt stopp. Det här är störande och kräver säkert mycket övning och erfarenhet för att få allt att löpa...
I och för sig så är avståndet mellan Kanäsvägen och Seiplax inte så värst många kilometrar, så ganska snart fick jag "egen väg" på cykelvägen in mot Oravais - skönt, men då igen var det vinterns sand som störde. Trots allt inte så mycket att det inte gick att köra utan problem.
I god fart körde jag in i Oravais, förbi St1:s kringelkrångelkrokiga cykelled mot Kaffestugan och stenparken, som jag satt som mål för denna resa. Här var första paus med lite vattendricka och fotografering av Stradan...
Färden fortsatte in mot Oravais och upp mot färdens högsta punkt, Kyrkbacken, med sin fina 8% lutning där pulsen alltid dras upp en aning.
Det sägs att vi inte på många år haft en dylik grå årsstart med ett så långt sammanhängande mulet och grått väder. När också snön har lyst med sin frånvaro så har det varit mycket dystert. Men i dag... trallalaa 100% solglasögonväder!
Jag startade ut i en mycket stark sydvästlig vind i riktning mot Oravais via Munsala. En aning spänd var jag allt inför vad som väntar när jag skulle ut på E8-an. Hur mycket trafik är det på huvudvägen och hur skall det gå när jag skall köra längs farträfflorna på kanten längs vitlinjen?
Genast märkte jag att vinden var mycket byig och till en början helt rakt mot. Men efter att jag fick upp pulsen till någon slags "stady state" så kom trots allt farten upp i de jämna 30km/t. Genast när vägen lutade en aning mot sjönk farten medan i medluten ökade den igen betydligt.
Alltså farten är något som varierar ganska tydligt i upp- och nerförsbackarna. Mycket tydligare än med vanlig cykel. Men vad gör det något när man, trots allt, bor i ett mycket platt landskap där backarna är små och motluten rätt korta?
Väl ute på E8-an så var trafiken trots allt rätt gles och "klumpvis". Men inte kan man sticka under stol med att räfflorna är mycket störande för velomobilåkande. Det gäller att hela tiden varar vaksam med användandet av bakspeglarna och hela tiden zik-zaka mellan körbana och ytterkant. Att köra på utsidan av räffelranden är mycket av en balansakt och mycket störande. Det är mycket ofta som man slirar ut i lösgruset eller alt. kör upp på räffelranden med den påföljd att all koncept släpper och allt blir till ett enda skakande och allt slutar i en fartsänkning och i värsta fall helt stopp. Det här är störande och kräver säkert mycket övning och erfarenhet för att få allt att löpa...
I och för sig så är avståndet mellan Kanäsvägen och Seiplax inte så värst många kilometrar, så ganska snart fick jag "egen väg" på cykelvägen in mot Oravais - skönt, men då igen var det vinterns sand som störde. Trots allt inte så mycket att det inte gick att köra utan problem.
I god fart körde jag in i Oravais, förbi St1:s kringelkrångelkrokiga cykelled mot Kaffestugan och stenparken, som jag satt som mål för denna resa. Här var första paus med lite vattendricka och fotografering av Stradan...
 |
| Ljuvligt väder och fin pausplats vid Kaffestugan vid Oravais fjärd. |
Färden fortsatte in mot Oravais och upp mot färdens högsta punkt, Kyrkbacken, med sin fina 8% lutning där pulsen alltid dras upp en aning.
 |
| Uppe på kyrkbacken har jag också tidigare stannat med Stradan. Under september 2013 hyrde jag den för provåkning och blev "frälst". |
Det är mycket kul att ta fart nerför kyrkbacken och in mot Oravais centrum. Denna gång tog jag siktet på hamnen och ner mot simstranden och "lavan". Faren jag fick upp var typ 51 km/t :-)
Nere vid stranden märkte jag dock att vädret och speciellt i vinden var det kallt och ännu inte en riktig vår. Men den var på väg...
Här valde jag dock att fotografera i farten när jag tog ut maximal sväng vid hopptornet "lavan". Isarna håller nu helt på att murkna bort. Mycket tidigt i så fall! Kul...
 |
| Snabb kurva vid Oravais fritidsområde och hopptorn som ännu bara ligger och väntar på sommaren... |
Färden fortsatte nu tillbaka in till byn och ABC café och väntande gräddmunk och kaffe. Som vanligt blir man mycket uppmärksammad och fort får man kontakt och diskussionen startar omedelbart när man kör en så ovanligt fordon som en velomobil de facto är. Men allt är bara så kul!
Med kaffe i magen och god smak i munnen fortstatte jag min färd mot Pensala och Jeppo. Och nu... pang så hade jag den kraftiga vinden i ryggen och farten ökade och ansträngningen kändes lätt. Farten rullade ofta upp till 40-50 och jag kom på mig att skratta högt... underbar feeling!
Tiks-taks så var jag i Pensala där farten låg på de goda 40 och jag trummade på genom Kilismåsan mot Jeppo och Mirka. På de öppna fälten bet den byiga vinden i Stadan rätt häftigt och det gällde att hålla tungan rätt i mun för att vara beredd att parera.
Väl framme i Jeppo valde jag att ta den gamla vanliga Östra åvägen som med vanlig cykel i en dylik vind brukade för mig kännas rätt plågsam, men si inte i Stadan! Naturligtvis så kastade och ryckte det våldsamt i det tunna fiberskalet, men i och med att det knappt alls kom någon bil så körde jag helt sonika mitt på vägen för att inte behöva parera så mycket runt potthålen och inte behöva kämpa med krängningarna p.g.a. att vägen här lutar ofta rätt hårt ut mot kanterna.
Strax utanför Jeppo mötte jag ett par góa cykelvänner ur NCK. Det var Cay och Lars som var på väg i motvinden ut mot Härmä. Här tog Cay ett foto:
 |
| Lars Losvik kollar in mig och min Strada och verkar onekligen rätt imponerad. Foto: Cay Kronqvist |
Så här såg dagen mycket fina vårlänk med min härliga Strada ut på Strava:
Hoppas det smakade, såg du mumsade på ngt gräddigt! Nästa gång kan du nog komma via Östberget också. Här kokar vi nog kaffe men kan vara lite si och så med doppet!
SvaraRaderaAbsolut Birgitta! Klart att jag skall dyka upp hos er... men denna gång var en slags premiärtur där jag bara behövde gräddmunksbelöningen. ;-)
RaderaKul läsning! Akta dig verkligen med att köra höger om räffelranden, om det är mjukt bredvid asfalten vill du inte få ett hjul där.
SvaraRaderaTack Pieter! Helt klart att jag/man skall vara mycket uppmärksammad på att inte köra ut i vägrenen och det slittriga obestämda som finns där. Fort kan en olycka vara framme...
RaderaTrevlig läsning, inspirerande! Jag är ju på väg att skaffa just en Strada hit upp till polcirkelbyn Juoksengi och även om mina erfarenheter av velomobilkörning hittills begränsas till 8 km eller så :) så känner jag igen det där med vinden från mina tidigare långcyklingar med vanlig cykel.
SvaraRaderaJag har förstått att du skall skaffa en Stada! Vad kul... när tror du att du får den?
RaderaDet där med vinden är en sak som man skall lära sig. Känslan i vinden är inte alls som på trad. cykel. Här gäller det mera att parera och styra. Medan man på cykel vissa gånger t.o.m. känner en hopplöshet och att man t.om. kan mista balansen.
Jag hoppas verkligen att jag hinner få den i april. Har planer för maj månad och de kraschar om den kommer för sent.
RaderaDet är din förra kommentator som jag köper via, men vet inte alls hur snabbt de jobbar nere i Nederländerna. Ska ner till Tammisaari och hämta när den väl kommer.
Sidvind gissar jag trycker på mest och som man känner av.
Sommaren 2012 cyklade jag en runda på 3668 km med vanlig cykel och hade en oerhört fascinerande cykling på Öland med vinden rakt i ryggen - man formligen flög fram och kunde hålla utan problem 30-35 km/h på plan väg. Det "åt upp" kilometrar på ett helt otroligt sätt.
Kul att du också använder dig av min underleverantör! Jag har också små planer på att söka mig norrut med Stradan. Åtminstone en sväng runt Bottenviken och ner mot Umeå. Jag har några vänner i Luleå... men det skulle faktiskt vara kul att ev. förlänga resan upp till dina trakter. Den som lever får se... Vi håller tummarna att du får den enligt planerna!
RaderaBerätta när du är på väg norrut, här i Juoksengi finns alltid logi, mat, bastu och någorlunda trevligt sällskap (om man nu får bedöma själv :)). Givetvis ingående i sedvanlig tornedalsk gästfrihet. Enkelt att hitta också, alldeles vid byns affär.
RaderaVälkommen!