9 dagar kvar, reserapport från år 2008
Reserapport saxat från www.nck.fi (Nykarleby Cykelklubb):
Sportlovsresa till Gran Canaria, mars 2008
Leif Strengell
Torsdagen 6.3 var det så dax att åter igen åka ner till en Kanarieö för att aktivt få koppla av med sol och cykling. Årets mål var Gran Canaria och semesterorten Puerto Rico.
Room with a view
Men nu var det så att jag, till skillnad från det övriga sällskapet, inte tänkte bara ligga och slappa och sola. Till saken hör också att jag i allmänhet inte bara vill vila på det sättet. En del så beror det väl på att jag alltid bränner mig om jag vistas i direkt sol - inte vet jag - men jag trivs inte att vara ett "strandlejon" jag vill hellre bli känd som en "vägabjörn"...
Med i bagaget packade jag min röda Cannondale. Bara för att gardera mig i fall om transportskador så plockade jag dock med de aningens billigare Scirocco-hjulen. Jag visste nämligen inte riktigt hur min nya transportväska från TC+1 skulle fungera. Men oron visade sig helt onödig. Väskan är super och transportkostnaden på 2X25 € var heller inget att orda om.
Att transportera sin cykel till semesterorter har nuförtiden blivit mycket smidigt och är nästan självklart för en cykelmotionär
Efter ca 5 timmars resa så kunde vi då äntligen boka in oss på det lilla, centralt belägna, lägenhetshotellet NIZA. Vi var nöjda och inspirationen och förväntningarna steg inför den stundande veckan.
Cykeln riggad och redo
Och attitydkepsen kom naturligtvis med...
Kl 9 på fredagen var cykeln riggad och klar för den första provturen. I väntan på middagen ville jag dock testa trafiken och cykeltrimningen.
Jag trampade käckt iväg i riktning Arguineguin och kunde bara konstatera: yeeee! Vad skönt - bättre än förväntat! Härliga uppförslöpor och sugande nerförsbackar och asfalten slät som... asfalt. Jag bara kände att det här kommer att bara bli så bra! I ett huj hade jag nått grannplayan i anslutning till hotellkomplexen vid Arguineguin. Men med den starka nybörjarfarten höjdes också pulsen rätt snabbt. Men vad gör det när man har varait på spinning, tänkte jag.
Vid en rondell tog jag en snabb 360 graders u-sväng och styrde tillbaka. Snart susade jag så tillbaka mot Puerto Rico, passerade tunneln i nedförsbacken mot centrum och av bara farten tog jag mig upp mot andra sidan och playan Amadores i rikning Mógan. Här kunde jag genast konstatera att backarna på landsväg GC-500 i nordvästlig riktning var betydligt segare och längre. Efter den tredje uppförsbacken så hade jag nått Punta de Tritana. Jag tog igen en u-sväng... Nu skulle här laddas med mat!
Vid middagstid, i strålande solsken och ca 28 C i skuggan, styrde jag så iväg med målet att känna på kustvägen förbi Playa del Ingles och mot öns internationella flygplats. Jag tänkte mig 2X35 km skulle vara lämplig som första länk.
Jag trampade på med besked ända från början! Pulsen steg - och steg till nästan topphöjd vid alla uppförslöpor. I och med att nästan alla backar alltid är över 1 km långa så tog det hårt på mina nordiska klena ben. Men känslan av att äntligen få cykla ut ordentligt var obeskrivlig och tog hel över! Vilket flyt - härligt...!
När jag så småningom närmade mig turistorterna Maspalomas och Playa del Ingles började allt fler cyklister dyka upp från olika håll. Många kom i stora grupper men också enskilda motionärer passerade hit och dit. De flesta tycktes dock styra sina hojar mot bergen. Men i och med att jag nu just hade andra nybörjarplaner så vill jag inte ännu ta den utmaningen utan fortsatte mot nordost längs GC-500.
Min nya Sigma funkade och hjälpte till: höjd 21 m, puls 137, speed 38,5, trip 30,11
Efter ännu ett par svepande utförslöpor och sugande långa uppförsbackar passerade jag i god fart orterna San Agustin och Bahia Feliz. På slätten därefter slog dock den kända nordostliga motvinden med kraft emot och farten tynade effektivt. Snart var jag nere och pressade på 24 km/t... Vid Juan Grande svängde jag därför helt om.
På tillbakavägen svängde jag ner och kollade in bl.a. miniöknen Maspalomas... ointressant och i och med att jag hade mitt cyklande som väntade så kunde inte ens en kamel, som korsade vägen, intressera mig.
Första dagen loggade jag ca 75 km med en medelpuls på 145 och en topp på 180.
Inför lördagen hade ja inga speciella mål mera än att jag skulle ta mig mot orterna Puerto de Mógan och trakterna kring huvudorten Mógan.
Jag hade dock läst och hört en del om vägarna och landskapet - att det är kuperat och vackert - men inget mera... Jag tänkte mig i km något i samma stil som dagen innan, typ: 2X35...
På förmiddagen laddade jag med två kornspiz, en stor tallrik havregrynsgröt och en salladsskål. I bakfickan tog jag lite pengar och en tub druvsocker och på cykeln hängde jag två stora flaskor vatten.
På väg mot Mogán så passerade jag i snabb fart Playa de Amadorés
Härliga vägar och sugande uppförsbackar mötte mig på väg upp till Puerto de Mógan. Trafiken var redan nu på morgonen rätt livlig. Många konvojer med minibussar och jeepar passerade med artigt avstånd. Ur flera bilfönster hördes uppmuntrande hejarop. I nedförsbacken mot Puerto de Mógan klockade jag nu säsongens toppfart 75 km/t... Härligt - men samtidigt en aning kusligt.
Ute vid piren knäppte jag årets första cykelporträtt med nerförslöpan i bakgrunden och cykeln framför. Efter några slurkar vatten fortsatte jag i riktning Mógan.
Puerto de Mogan. Kämpig backe ...den där i bakgrunden
Landsvägen GC-200 visade sig segare än vad man till en början kunde tycka. Vägen hade ett lätt, stabilt och förrädiskt motlut. Jag kunde på min nya cykelmätare följa med hur höjdmätaren lugnt men stabilt tickade på. När ja så passerade Mógans torgek med gubbarna på bänken kunde jag konstatera att jag närmade mig 300 m ö.h.
Med stor beundran av landskapet knegade jag dock vidare... i ensamhet, trodde jag ...tills helt plötsligt: swisch, swisch, swisch, swisch och swisch... en hel grupp av någon okänd cykelklubb passerde. Hu vad jag blev skrämd! Jag hann inget innan de hade passerat över nästa backkrön! Tjusig syn trots den överraskande "förnedringen"!
...jag knetade trots det ensam vidare i all ro. I och för sig så orsakade dock den passerande gruppen en viss tempoökning så att jag nog en tid nog kunde hålla samma fart.
Efter ca 3 km från byn Mogán kom jag till ett vägskäl. I ögonvån kunde jag se den undanflyende gruppen på väg upp längs backen på väg GC-200. Nu var frågan: skulle jag följa den eller skulle jag vika upp till höger på den lilla vägen upp mot bergsmassivet Soria. På min karta såg det ut som om det kunde bestå av ett par kurvor hit och dit i ca 2-3 km...
Men... okej! Jag satte igång så smått. Jag tryckte in ett par lägre växlar och reste mig upp och klämde i uppför första ordentliga motlutet. Men hu, hu vad det var brant! Första hårnålskurvan mötte med skarp gir - jag fick genast vrida i näststörsta bakklingan... Hur skulle detta sluta? Jag knetade på och pulsen var redan uppe i 155 och farten var 12 km/t. Tur att man har "compact" framvrede - tänkte jag och fortsatte sakta mitt äventyr.
Nu hade jag bestämt mig att jag inte längre kunde vända om. Höjdmätaren visade redan nu på 700 m. Så om jag hade svängt om så skulle jag trots allt ha mött uppförsbacken i Puerto de Mógan och den skulle inte ha varit lättare än det jag nu höll och på med... trodde jag.
Stigningens första paus skönt parkerad under ett stort träd med svalkande skugga
Dagen framskred och värmen tillog! Många hyrbilar med stirrande och pekande turister passerade. De flesta tyckte väl att man är knäpp när man i ca 30 C värme slet till max uppför dessa backar med en lutning upp till 15%.
Paus no2. Hälften kvar av denna enorma stigning
I och med att jag ända från början inte hade en aning vad jag satte igång med så visste jag heller inte vad som kunde dölja sig bakom nästa krök. Allt blev mer och mer till ett: oj hoppsan ännu mera... och ännu mera och ännu... Men nu då nu är det väl slut? Men, nej... tycktes det! Nu var jag tvungen att pausa ett par gånger innan... Yess! Jag har nått krönet! Höjdmätaren visade nu en totalhöjdsklättring på 1210 m!
Efter den här klättringen hade jag ännu ca 100 höjdmeter upp till toppen. Höjdmätaren visade denna dag 1210 m. Spinningen har gett resultat
Nu uppenbarade sig en utförslöpa av, för mig, sällan upplevd art... Hujeda mig! Ståpäls...!!! Nu gällde det hålla i sig och bromsa av fulla muggar! Vägbeläggningen var som tur var här mycket fin och superslät.
Snart blev kurvorna mer moderata. Trots allt var det dock rejält brant och farten ökade därmed ytterligare. Nu susade jag, och många andra medcylkister, genom ett helt annat typ av landskap. Här var allt mycket frodigare och blommigt jämfört med den steniga klippväggen jag tog mig upp för. Vägen jag nu körde på var GC-505 i riktning Arguineguin.
Med en stark medvind och ett tryggt medlut cyklade jag 15 km hela tiden med en fart av 40-50 km/t. Gudomligt...!
Åter igen nere vid kusten var jag dock helt utan bränsle. Jag var tvungen att panikartat bunkra in både glass, saltnötter och choklad från den lokala Sparbutiken. Hela den ca 70 km långa färden tog mig över 4 timmar, men den största tiden spenderade jag ju i den där otroliga uppförsbacken...
Återhämtningsbelöningen väntade i en av Puerto Ricos matrestaurang: en gigantisk medelstekt oxfilé med massor av pomfritt, färsk sallad, oliver och en pint kall San Miguel. mmmm...!
Skymningen sänker sig över den varma Puerto Rico-dalen
Söndagen var en kortare upprepning av fredagens Playa del Ingles resa längs kusten i nord-ostlig riktning. P.g.a. den rätt tuffa lördagsklättringen i den vårliga blomsterprakten så hade nu en allt tilltagande astma gjort sig påmind. Denna dag blev jag så pass andfådd och rosslig att jag var tvungen att inleda vårens första cortisonkur i pillerform. Tråkigt... Dagens km-saldo blev väl knappa 60 km
Nu hade "Tour de Maspalomas" blivit för mig till en vana. I och med cortisonkuren och astman så tyckte jag att den sträckan var en lämplig länk också för måndagen. Ca 60 km långsamt flanerande in i olika semesterhålor och ner till ett par playor för att bonga in intressanta visuella upplevelser var den dagens tema.
Får jag lov att presentera: Maspalomas, 10.3.2008 kl 17.32!
Sista cykeldagen, tisdagen 11.3, var det så dags att ta i en aning igen, Jag beslöt att möta Soriaberget från andra hållet.
Värmen hade lagt sig en aning vid kusten när jag kastade loss vid 15.30-tiden med siktet lagt helt i nordlig riktning, alltså efter samma väg jag tog mig ner för tre dagar tidigare. Men nu förstod jag riktigt vidden av vad Soria-vägen egentligen innebär för så oerhört många semestrande cyklister. Det är helt obeskrivligt hur många cyklister man kan se på samma väg - ja, förstås, undantaget Vätternrundan naturligtvis! Det bara liksom drällde av likasinnade fartdårar... En tuffare än den andra och påfallande många tempoåkare var också ute och åkte denna dag.
Kan månne denna väg räknas in i listan på de vackraste cykelvägarna i världen - alla kategorier?
Vägen upp till Montana Vista de Soria från Arguinaguin på Gran Canaria
Vägen från kusten var som den bör mycket seg. I och med att den hela tiden lutade emot så var pulsen hela tiden i 80-90 % klassen. Men trots det så kände jag mig rätt stark och det flöt på rätt bra - fram till skylten... och stigningen. För PANG - då var jag helt plötsligen tvungen att: rafs, rafs få fsason på kadensen, och snart vevade jag igen på den mindre kompakta och den största klingan bak. För hujeda vad den vägen fort kom mot med ett 7,7-14,6 % motlut... Voj huh kan jag som österbottning bara konstatera och gnetade helt plötsligt på i 12 km/t.
Jag segade och stod i och jobbade med dagens målsättning att nå fram till 30 km. När jag nådde 32 km svängde jag helt resolut om och bara njöööööööööt. Åter igen befann jag mig i min kära nedförsbacke, som nu kom att bli denna resas stora behållning och klou. Den får nu också stå som stor inspirationskälla för stundande vår- och sommarträningar.
Onsdagen gick åt till raska promenader och rejäla trappspring.
Vy av "baksidan", mot norr, sedd från högsta punkten i Puerto Rico
Den härliga finska kulturen erövrar världen... Hola! ...ja kippis!
Leif
Bild©Leif Strengell
Sportlovsresa till Gran Canaria, mars 2008
Leif Strengell
Torsdagen 6.3 var det så dax att åter igen åka ner till en Kanarieö för att aktivt få koppla av med sol och cykling. Årets mål var Gran Canaria och semesterorten Puerto Rico.
I Puerto Rico, Gran Canarias mest solsäkra ort, ligger hotellen tätt. Sedan sjuttiotalet har man byggt allt fler hotellanläggningar som klättrar tätt uppför bergsväggarna. Numera breder turistorten ut sig i tre dalar med ”gamla” Puerto Rico i mitten. Trappor och branta vägar förbinder hotellen med dalgången och stranden. Den fyrahundra meter långa stranden är långgrund med finkornig ljus sand. Vid sidan av den finns en pir med solstolsuthyrning om du föredrar sandfritt solbadande. Dessutom finns här två stora poolområden med saltvatten. I bukten alldeles intill ligger Playa Amadores, en tvillingort till Puerto Rico där det finns en lång vit sandstrand. Mellan orterna går en promenadväg och det tar cirka 30 minuter att promenera dit. (Vingresor)
Room with a view
Men nu var det så att jag, till skillnad från det övriga sällskapet, inte tänkte bara ligga och slappa och sola. Till saken hör också att jag i allmänhet inte bara vill vila på det sättet. En del så beror det väl på att jag alltid bränner mig om jag vistas i direkt sol - inte vet jag - men jag trivs inte att vara ett "strandlejon" jag vill hellre bli känd som en "vägabjörn"...
Med i bagaget packade jag min röda Cannondale. Bara för att gardera mig i fall om transportskador så plockade jag dock med de aningens billigare Scirocco-hjulen. Jag visste nämligen inte riktigt hur min nya transportväska från TC+1 skulle fungera. Men oron visade sig helt onödig. Väskan är super och transportkostnaden på 2X25 € var heller inget att orda om.
Att transportera sin cykel till semesterorter har nuförtiden blivit mycket smidigt och är nästan självklart för en cykelmotionär
Efter ca 5 timmars resa så kunde vi då äntligen boka in oss på det lilla, centralt belägna, lägenhetshotellet NIZA. Vi var nöjda och inspirationen och förväntningarna steg inför den stundande veckan.
Cykeln riggad och redo
Och attitydkepsen kom naturligtvis med...
Kl 9 på fredagen var cykeln riggad och klar för den första provturen. I väntan på middagen ville jag dock testa trafiken och cykeltrimningen.
Jag trampade käckt iväg i riktning Arguineguin och kunde bara konstatera: yeeee! Vad skönt - bättre än förväntat! Härliga uppförslöpor och sugande nerförsbackar och asfalten slät som... asfalt. Jag bara kände att det här kommer att bara bli så bra! I ett huj hade jag nått grannplayan i anslutning till hotellkomplexen vid Arguineguin. Men med den starka nybörjarfarten höjdes också pulsen rätt snabbt. Men vad gör det när man har varait på spinning, tänkte jag.
Vid en rondell tog jag en snabb 360 graders u-sväng och styrde tillbaka. Snart susade jag så tillbaka mot Puerto Rico, passerade tunneln i nedförsbacken mot centrum och av bara farten tog jag mig upp mot andra sidan och playan Amadores i rikning Mógan. Här kunde jag genast konstatera att backarna på landsväg GC-500 i nordvästlig riktning var betydligt segare och längre. Efter den tredje uppförsbacken så hade jag nått Punta de Tritana. Jag tog igen en u-sväng... Nu skulle här laddas med mat!
Vid middagstid, i strålande solsken och ca 28 C i skuggan, styrde jag så iväg med målet att känna på kustvägen förbi Playa del Ingles och mot öns internationella flygplats. Jag tänkte mig 2X35 km skulle vara lämplig som första länk.
Jag trampade på med besked ända från början! Pulsen steg - och steg till nästan topphöjd vid alla uppförslöpor. I och med att nästan alla backar alltid är över 1 km långa så tog det hårt på mina nordiska klena ben. Men känslan av att äntligen få cykla ut ordentligt var obeskrivlig och tog hel över! Vilket flyt - härligt...!
När jag så småningom närmade mig turistorterna Maspalomas och Playa del Ingles började allt fler cyklister dyka upp från olika håll. Många kom i stora grupper men också enskilda motionärer passerade hit och dit. De flesta tycktes dock styra sina hojar mot bergen. Men i och med att jag nu just hade andra nybörjarplaner så vill jag inte ännu ta den utmaningen utan fortsatte mot nordost längs GC-500.
Min nya Sigma funkade och hjälpte till: höjd 21 m, puls 137, speed 38,5, trip 30,11
Efter ännu ett par svepande utförslöpor och sugande långa uppförsbackar passerade jag i god fart orterna San Agustin och Bahia Feliz. På slätten därefter slog dock den kända nordostliga motvinden med kraft emot och farten tynade effektivt. Snart var jag nere och pressade på 24 km/t... Vid Juan Grande svängde jag därför helt om.
På tillbakavägen svängde jag ner och kollade in bl.a. miniöknen Maspalomas... ointressant och i och med att jag hade mitt cyklande som väntade så kunde inte ens en kamel, som korsade vägen, intressera mig.
Första dagen loggade jag ca 75 km med en medelpuls på 145 och en topp på 180.
Inför lördagen hade ja inga speciella mål mera än att jag skulle ta mig mot orterna Puerto de Mógan och trakterna kring huvudorten Mógan.
Jag hade dock läst och hört en del om vägarna och landskapet - att det är kuperat och vackert - men inget mera... Jag tänkte mig i km något i samma stil som dagen innan, typ: 2X35...
På förmiddagen laddade jag med två kornspiz, en stor tallrik havregrynsgröt och en salladsskål. I bakfickan tog jag lite pengar och en tub druvsocker och på cykeln hängde jag två stora flaskor vatten.
På väg mot Mogán så passerade jag i snabb fart Playa de Amadorés
Härliga vägar och sugande uppförsbackar mötte mig på väg upp till Puerto de Mógan. Trafiken var redan nu på morgonen rätt livlig. Många konvojer med minibussar och jeepar passerade med artigt avstånd. Ur flera bilfönster hördes uppmuntrande hejarop. I nedförsbacken mot Puerto de Mógan klockade jag nu säsongens toppfart 75 km/t... Härligt - men samtidigt en aning kusligt.
Ute vid piren knäppte jag årets första cykelporträtt med nerförslöpan i bakgrunden och cykeln framför. Efter några slurkar vatten fortsatte jag i riktning Mógan.
Puerto de Mogan. Kämpig backe ...den där i bakgrunden
Landsvägen GC-200 visade sig segare än vad man till en början kunde tycka. Vägen hade ett lätt, stabilt och förrädiskt motlut. Jag kunde på min nya cykelmätare följa med hur höjdmätaren lugnt men stabilt tickade på. När ja så passerade Mógans torgek med gubbarna på bänken kunde jag konstatera att jag närmade mig 300 m ö.h.
Med stor beundran av landskapet knegade jag dock vidare... i ensamhet, trodde jag ...tills helt plötsligt: swisch, swisch, swisch, swisch och swisch... en hel grupp av någon okänd cykelklubb passerde. Hu vad jag blev skrämd! Jag hann inget innan de hade passerat över nästa backkrön! Tjusig syn trots den överraskande "förnedringen"!
...jag knetade trots det ensam vidare i all ro. I och för sig så orsakade dock den passerande gruppen en viss tempoökning så att jag nog en tid nog kunde hålla samma fart.
Efter ca 3 km från byn Mogán kom jag till ett vägskäl. I ögonvån kunde jag se den undanflyende gruppen på väg upp längs backen på väg GC-200. Nu var frågan: skulle jag följa den eller skulle jag vika upp till höger på den lilla vägen upp mot bergsmassivet Soria. På min karta såg det ut som om det kunde bestå av ett par kurvor hit och dit i ca 2-3 km...
Men... okej! Jag satte igång så smått. Jag tryckte in ett par lägre växlar och reste mig upp och klämde i uppför första ordentliga motlutet. Men hu, hu vad det var brant! Första hårnålskurvan mötte med skarp gir - jag fick genast vrida i näststörsta bakklingan... Hur skulle detta sluta? Jag knetade på och pulsen var redan uppe i 155 och farten var 12 km/t. Tur att man har "compact" framvrede - tänkte jag och fortsatte sakta mitt äventyr.
Nu hade jag bestämt mig att jag inte längre kunde vända om. Höjdmätaren visade redan nu på 700 m. Så om jag hade svängt om så skulle jag trots allt ha mött uppförsbacken i Puerto de Mógan och den skulle inte ha varit lättare än det jag nu höll och på med... trodde jag.
Stigningens första paus skönt parkerad under ett stort träd med svalkande skugga
Dagen framskred och värmen tillog! Många hyrbilar med stirrande och pekande turister passerade. De flesta tyckte väl att man är knäpp när man i ca 30 C värme slet till max uppför dessa backar med en lutning upp till 15%.
Paus no2. Hälften kvar av denna enorma stigning
I och med att jag ända från början inte hade en aning vad jag satte igång med så visste jag heller inte vad som kunde dölja sig bakom nästa krök. Allt blev mer och mer till ett: oj hoppsan ännu mera... och ännu mera och ännu... Men nu då nu är det väl slut? Men, nej... tycktes det! Nu var jag tvungen att pausa ett par gånger innan... Yess! Jag har nått krönet! Höjdmätaren visade nu en totalhöjdsklättring på 1210 m!
Efter den här klättringen hade jag ännu ca 100 höjdmeter upp till toppen. Höjdmätaren visade denna dag 1210 m. Spinningen har gett resultat
Nu uppenbarade sig en utförslöpa av, för mig, sällan upplevd art... Hujeda mig! Ståpäls...!!! Nu gällde det hålla i sig och bromsa av fulla muggar! Vägbeläggningen var som tur var här mycket fin och superslät.
Snart blev kurvorna mer moderata. Trots allt var det dock rejält brant och farten ökade därmed ytterligare. Nu susade jag, och många andra medcylkister, genom ett helt annat typ av landskap. Här var allt mycket frodigare och blommigt jämfört med den steniga klippväggen jag tog mig upp för. Vägen jag nu körde på var GC-505 i riktning Arguineguin.
Med en stark medvind och ett tryggt medlut cyklade jag 15 km hela tiden med en fart av 40-50 km/t. Gudomligt...!
Åter igen nere vid kusten var jag dock helt utan bränsle. Jag var tvungen att panikartat bunkra in både glass, saltnötter och choklad från den lokala Sparbutiken. Hela den ca 70 km långa färden tog mig över 4 timmar, men den största tiden spenderade jag ju i den där otroliga uppförsbacken...
Återhämtningsbelöningen väntade i en av Puerto Ricos matrestaurang: en gigantisk medelstekt oxfilé med massor av pomfritt, färsk sallad, oliver och en pint kall San Miguel. mmmm...!
Skymningen sänker sig över den varma Puerto Rico-dalen
Söndagen var en kortare upprepning av fredagens Playa del Ingles resa längs kusten i nord-ostlig riktning. P.g.a. den rätt tuffa lördagsklättringen i den vårliga blomsterprakten så hade nu en allt tilltagande astma gjort sig påmind. Denna dag blev jag så pass andfådd och rosslig att jag var tvungen att inleda vårens första cortisonkur i pillerform. Tråkigt... Dagens km-saldo blev väl knappa 60 km
Nu hade "Tour de Maspalomas" blivit för mig till en vana. I och med cortisonkuren och astman så tyckte jag att den sträckan var en lämplig länk också för måndagen. Ca 60 km långsamt flanerande in i olika semesterhålor och ner till ett par playor för att bonga in intressanta visuella upplevelser var den dagens tema.
Får jag lov att presentera: Maspalomas, 10.3.2008 kl 17.32!
Sista cykeldagen, tisdagen 11.3, var det så dags att ta i en aning igen, Jag beslöt att möta Soriaberget från andra hållet.
Värmen hade lagt sig en aning vid kusten när jag kastade loss vid 15.30-tiden med siktet lagt helt i nordlig riktning, alltså efter samma väg jag tog mig ner för tre dagar tidigare. Men nu förstod jag riktigt vidden av vad Soria-vägen egentligen innebär för så oerhört många semestrande cyklister. Det är helt obeskrivligt hur många cyklister man kan se på samma väg - ja, förstås, undantaget Vätternrundan naturligtvis! Det bara liksom drällde av likasinnade fartdårar... En tuffare än den andra och påfallande många tempoåkare var också ute och åkte denna dag.
Kan månne denna väg räknas in i listan på de vackraste cykelvägarna i världen - alla kategorier?
Vägen upp till Montana Vista de Soria från Arguinaguin på Gran Canaria
Vägen från kusten var som den bör mycket seg. I och med att den hela tiden lutade emot så var pulsen hela tiden i 80-90 % klassen. Men trots det så kände jag mig rätt stark och det flöt på rätt bra - fram till skylten... och stigningen. För PANG - då var jag helt plötsligen tvungen att: rafs, rafs få fsason på kadensen, och snart vevade jag igen på den mindre kompakta och den största klingan bak. För hujeda vad den vägen fort kom mot med ett 7,7-14,6 % motlut... Voj huh kan jag som österbottning bara konstatera och gnetade helt plötsligt på i 12 km/t.
Jag segade och stod i och jobbade med dagens målsättning att nå fram till 30 km. När jag nådde 32 km svängde jag helt resolut om och bara njöööööööööt. Åter igen befann jag mig i min kära nedförsbacke, som nu kom att bli denna resas stora behållning och klou. Den får nu också stå som stor inspirationskälla för stundande vår- och sommarträningar.
Onsdagen gick åt till raska promenader och rejäla trappspring.
Vy av "baksidan", mot norr, sedd från högsta punkten i Puerto Rico
Den härliga finska kulturen erövrar världen... Hola! ...ja kippis!
Leif
Bild©Leif Strengell
Kommentarer
Skicka en kommentar