Konst och välmående. Artikel i Österbottens Tidning 5.2.2012


Konst hälsa och välmående är begrepp som är mycket viktiga vid yrkeshögskolan Novia. Inte enbart vid de enskilda utbildningsprogrammen utan också som bärande tema för forskning och utveckling (FoU) vid skolans kulturenhet.
Vad kan det egentligen innebära när man beskriver konst i förhållandet till hälsa och välmående? Hur kan det se ut i vardagen och i yrkesmässigt konstnärligt arbete?
Konstbegreppet i sig är komplext och tolkas naturligtvis subjektivt. Varje människa har ett eget förhållande till konst. De flesta har dock ett rätt stort ointresse i ”konst”. Konst uppfattas som introvert och elitistiskt. Men för att en utveckling skall ske inom området skall det till stora delar också så få vara. Mycken forskning och nätverksarbete sker i det fördolda och så är det också inom andra vetenskaper.
Ordet konst är ett laddat begrepp. Människan blir ställd och känner sig ofta obekväm inför konst. Men frågar man en konstnär blir svaret ofta också rätt svävande och filosofiskt, nästan slingrande. Det är det som är så intressant! Svaren blir alltså velande hos både sändare och mottagare.
För en tid sedan, under utställningen ”Nattskift”, hade jag nöjet att sitta i salong tillsammans med konsthistoriker Maria Hirvi-Ijäs. Vi diskuterade fenomen generellt kring konstbegreppet men också om yrkestiteln konstnär. Vi kom då in på en tydlig begreppsdivergens.

Jag och Maria Hirvi sitter i "salong" och diskuterar under utställningen 
Nattskift i Tobaksmagasinet,  Jakobstad 2011. (Foto: Emma Westerlund)
Genom min position som programansvarig för en bildkonstutbildning och också verksam som konstnär, så är jag satt att påstå och kräva att titeln ”konstnär” är en yrkestitel lika bra som någon annan. Och varför skall man inte kunna inneha en dylik titel utan att inbegripa alltför stora filosofier?
Hirvi-Ijäs såg dock konstnärstiteln ur en konsthistorikers och konsuments synvinkel där konstnären är mera en människa och varelse som s.a.s. växer in i en roll av ett slags mer eller mindre (livs)filosof.
Jag vill påstå att det är just denna åsikt som allmänt råder när statliga och samhälleliga instanser sätter bildkonstnärsbranschen under lupp. Titeln ”konstnär” används ofta just för bildkonstnärer. Men ett faktum är ju att musiker, dansare, författare, skådespelare etc. också är konstnärer!
En konstutbildning är alltid automatiskt en forskningsenhet. Allt som sker där i en lärmiljö är ny och egentligen aldrig tidigare upplevd kunskap. I ett traditionellt individuellt konstnärsperspektiv så finns ingen egentlig beställare utanför konstnärsegot. Det skall dock gå att ifrågasätta och kritisera, men resultatet skall primärt vara fött ur en individuell konstnärlig sfär. Så säger traditionen och så fungerar det oftast. Hård drar man det ytterligare så kan man påstå att det är kompositören, regissören, koreografen och den fria bildmakaren som uppfinner nytt, som är konstnären.
Fortsätter man in på det spåret så hamnar man in på uttrycket att ”alla är och kan vara konstnärer”. Vilket i sin tur gör påståendet att det ”utbildas för många konstnärer” som omöjligt. Alltså det är helt omöjligt att uppskatta hur många konstnärer det borde finnas.

Just nu håller jag på med att införa en ny läroplan som grundar sig på, på förhand uppställda kompetenser. Det är just här ”konst, hälsa och välmående” kommer in. Tidigare jobbade man från en indelning i teknik såsom grafik, måleri och skulptur. Nu grundar vi kunskaperna på samhälle, social medvetenhet och individuellt uttryck. Människan i ett gott samhälle behöver konst och ett hållbart kreativt liv. Ett samhälle med krympande mängd aktivt utövande konstnärer är svagt och sårbart.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nya Questen har anlänt

Låtlista för spinningpass

Gammal, liten, grafikpress till heders igen